Klingsporska Släktföreningen

Kortfattad historia


Uppgifter om den Klingsporska ättens ursprung kan hittas i dåtidens skriftersåsom Langebeks diplomatarium från slutet av 1200-talet och E. J. de Westphalens: Monumenta inedita rerum Germanicarum præcipue Cimbricarum et Megapolensium från 1300-talet.

 

Nutida böcker och skrifter såsom Svensk biografiskt lexikon, Svenska män och kvinnor, Elgenstierna från 1920, Hur klingsporarna kommo till Sverige, Våra märkligaste frälsesläkter (SvD söndag 27 okt. 1901), Ugglans konversationslexikon från1890, Gabriel Anreps Sveriges Ridderskap och Adels Kalender från 1870 och Folke Wernstedts Om främmande adels naturalisation och introduktion innehåller värdefull information om de tidiga generationerna före den tidpunkt då vi kan finna födelse och döds attester.

 

Vissa källor indikerar att släkten härstammar från Franken som var ett storhertigdömme men vilket idag är ett landskap i norra delen av delstaten Bayern i Tyskland. Andra källor visar att släkten härstammar från Livland.

Livländska stamgrenen


Livland är namnet på en historisk region i Baltikum, som störst omfattande nuvarande Lettland och Estland men i svensk historieskrivning syftar namnet dock oftare på södra hälften av Estland och norra hälften av Lettland, det vill säga Svenska Livland vilket var ett svensk hertigdöme 1629 till 1721.

Enlig Anrep så kom Johan von Klingspor med Herman von Saltza till Livland  1260 och deltog såsom ordensriddare i Bröderna av Kristi Riddarskap i det heliga kriget mot muselmanerna och 1291 i stormningen av S:t Jean d’Acre.

 

Johan von Klingspor var gift med Margareta von Tiesenhausen och han byggde  vårt första kända stamgods Klingsporshof nära Riga i Yxkulls socken. Godset  byggdes av sten men i våra dagar finns endast grunden kvar. Klingsporhof kom att förbli det Klingsporska stamgodset under många generationer från mitten av 1200-talet till mitten av 1500-talet.

 

Stefan von Klingspor levde i livland i mitten på 1300-talet och var gift med Gödecke och han var antagligen son eller sonson till Johan von Klingspor. Herman von Klingspor är vår förste kända stamfader, levde på tidigt 1400-tal, var troligtvis son till Stefan von Klingspor och far till Stefan Hermanson von Klingspor. Från och med Herman von Klingspor finns det kvarvarande födelse och dödsattester på all upptagna is the Klingsporska familjeträdet.

 

Stefan von Klingspor ägde Klingsporshof (Woislawa), Solivitza (Silsa) i Saris socken i. Livland, var tysk ordensriddare i Preussen och krigsöverste från 1440 till 1460. Han var gift med Birgitta von Dönhoften. Och de hade en son Mathias som var född1460.

 

Mathias von Klingspor innehade Klingsporshof i Yxkulls socken i Livland och 1507 fick han i förläning ett gods av ärkebiskopen Mikael i Riga. Mathias var också Rådsherre i Polen, var gift med Margareta von Bergen och 1520 fick en son Stefan.

 

Stefan von Klingspor ägde Klingsporshof och var Amtman på Ambotten i Polen 1563. År 1566 blev han hövitsman på biskopsslottet Amboten i västra Kurland (historiskt är Kurland benämningen på ett landområde beläget väster och söder om Rigabukten och området hade tidigare en betydande svensktalande befolkning, varav en återstående rest bebodde ön Runö i Rigabukten ända fram till andra världskriget). Stefan var gift med Margareta von Zöge, som i vapnet förde en fläkt örn i svart fält. Deras son Johan var född 1542 på Klingsporshof och är stamfader för den svenska grenen av släkten.

 

Johan von Klingspor kom 1563 till Sverige såsom page hos drottning Catharina Jagellonica. Mot Erik XIV:s förbud, reste hans bror Johan, hertig av Finland och sedermera Johan III av Sverige, till Polen och gifte sig den 4 oktober 1562 i Vilnius med prinsessan Katarina Jagellonica. De unga tu höll

hov i Åbo där de bodde. Johans anknytning till Polen ledde till en oförsonlig konflikt mellan honom och Erik, som misstänkte Johan för att konspirera med Polen-Litauen.

I augusti 1563 togs Johan till fånga efter att ha belägrats i Åbo slott i ett par veckor. Katarina följde av egen fri vilja med Johan till fångenskapen i Sverige på Gripsholms slott.

 

1568, blev Katarina och Johan frigivna och våren 1569 kröntes Katarina till Sveriges drottning efter fyra år i fångenskap på Gripsholms slott.

 

Johan var Överstejägmästare hos hertig Johan av Östergötland och inledelsevis hovjunkare för hertiginnan och slutgiltigen som hovmarskalk hos drottning Katarina. Johan erhöll från kung Johan Olhamra 1611 och Bällsta 1612 båda belägna i Vallentuna socken.

 

Han sålde 1600 Klingsporshof och de andra godsen i Yxkulls socken i Livland efter godsen hade varit i familjens ägo i över 350 år.

 

Johan var gift med Margareta von Buddenbrock , avled vid 94 års ålder och gravsatt i Riddarholmskyrkan och sedermera flyttad till familjegraven under koret i Vallentuna kyrka och hans 16 anors begravningsvapen hänger i kyrkan och hans begravningspredikan finns i familjens ägo.

Klingspor genom tiderna


Den svenska grenen av den Klingsporska släkten efter Staffan växte långsamt men stadigt. Idag består familjen av tre huvudgrenar, den äldre grenen, den friherrliga och grevliga grenen, och den yngre grenen.

 

Familjeträdet består av mer än 408 personer som genom tiderna som var födda Klingspor och familjen har släktskap med mer än 235 familjer genom giftemål varav 89 adelsätter.

 

Idag finns levande 120 personer som var födda Klingspor och familjens äldste levande medlem är 94 år. Den äldre grenen representerar den äldste sonen i rakt nedstigande led och består idag av omkring 20 generationer. Den äldre grenen tillsammans med den yngre grenen tillhör den adliga ätten Klingspor nr 195 och huvudmannen for den adliga ätten representeras av den äldre grenen.

 

Den friherrliga grenen introducerades 1771 under nr 257 då Christian Fredrik Klingspor upphöjdes till friherre. Christian Fredrik tog en civil bana vilket var ovanligt för tiden då kunglig och militär tjänst dominerade kraftigt bland adelskapet. Christian Fredrik slutade sin karriär som vice president i Göta hovrätt.

 

Tidigt i hans liv var han var också i kunglig tjänst som hovjunkare och kammarherre. Christian ägde Attarp och Stora Kärr i Habo socken i Skaraborgs län samt Fagerhult i Kråkshults socken i Jönköpings län. Han var gift med Anna Magdalena Pauli och tillsammans hade de sju barn. Christian är begraven i Bankeryds kyrka utanför Jönköping och hans begravningsvapen hänger i kyrkan.

 

Christian Fredriks äldste son var Wilhelm Mauritz Klingspor som föddes år 1744 på Fluxerum i Karlstorps socken i Kalmars län. Wilhelm Mauritz startade sin militära karriär 1751 som volontär när han var 7 år gammal och han avslutade sin militära bana 1810 som fältmarskalk i armén när han var 66 år gammal.

 

Det olyckliga kriget mot ryssland 1808 till 1809 kommer alltid att vara förknippat med Wilhelm Mauritz och förevigat i Fänrik Ståls sägner. Wilhelm Mauritz liv var färgstarkt. Han var kavaljer vid riksrådet greve Adam Horns ambassad till danska hovet 1766 med anledning av kronprinsens, sedermera konung Gustaf III:s förmälning med prinsessan Sofia Magdalena. Han var också kavaljer hos hertig Fredrik Adolf 1771, förste stallmästare hos bemälde hertig 1785, konungens generaladjutant konungens konselj 1792.

 

År 1792 sändes han till Petersburg med notifikation om konung Gustaf III:s död och konung Gustaf IV Adolfs uppstigande på tronen. Vidare var han en av rikets herrar 1800, generaladjutant och ledamot av tillförordnade regeringen under konung Gustaf IV Adolfs resa till Petersburg 1800, ledamot av tillförordnade regeringar 1805 och 1806, överståthållare i Stockholm 1809 och medlem av regeringskonseljen efter Gustaf IV Adolfs avsättning 1809.

 

Wilhelm Mauritz erhöll av rikets ständer jämte Adlercreutz och Adlersparre efter statsvälvningen 1809 en tacksägelseadress. Han stod i särdeles nåd hos konungarna Gustaf III och Gustaf IV Adolf och var även brukad i viktiga diplomatiska ärenden. År 1799 upphöjdes Wilhelm Mauritz till greve jämte sin äldste son enligt promogenitur under nr 107.

I Kronans tjänst


På svärdsidan följde den Klingsporska familjen dåvarande seden att stödja kungliga hovet och armen. Sedan mitten på 1500-talet har familjen varit i kontinuerlig tjänst hos the kungliga hovet samt svenska armén. Över tidens gång har fem av familjens medlemmar stupat i the mångfaldiga svenska krigen.

Klingsporska adelsvapen


Ursprunget till det Klingsporska vapnet är okänt men härstammar troligtvist från den tidiga epoken i Livland. Den tyska grenen av familjen har ett liknande vapen. Vapnet består av en hjort som reser sig emot ett ekträd i ett rött fält. En sporre ingår också i vapnet. Enligt traditionen så är vapnet dekorerat med en ensam riddare.

Tillkomsten av det friherrliga vapnet är mer lättförståligt eftersom det är en kombination av ett antal adelsvapen. Christian Fredrik som blev upphöjd till friherre 1771, valde att kombinera adelsvapnen från hans mor och hans hustru med det Klingsporska vapnet. Christian Fredriks mor var Anna Sofia Stålhammar nr 496 som i vapnet för en arm som håller en hammare. Anna Pauli nr 96, Christian Fredriks hustrus vapen visar en på diagonalen delad sköld med ett vitt, rött, och guldfärgat fält med vita ginbalkar. Ett lejon pryder det guldfärgade fältet. Christian Fredrik antog Paulis vapen som backgrund men med svarta ginbalkar och med det Klingsporska hjärtvapnet inuti Paulivapnet. I det röda fältet tillades en sporre och i det vita fältet armen med hammaren från släkten Stålhammar. Två riddare tillsammans med the friherrliga kronan visar att vapnet tillhör den friherrliga klassen.

Det grevliga vapnet var introducerat 1799 och har många likheter med det friherrliga vapnet. Vapnet pryds av tre riddare och en grevlig krona för att visa den grevliga värdigheten. Sköld dekorationerna gjordes mera markanta. De Klingsporska vapensköldarna hänger i Riddarhuset i riddarhussalen. Den grevliga vapenskölden hänger också i Riddarholmskyrkan eftersom Wilhelm Mauritz Klingspor erhöll Serafimerorden.